Verkligheten är jobbig

Som jag nämnt tidigare så är en av de jobbigaste grejerna att försöka kämpa till att bli en del av samhället samtidigt som jag just nu känner mig så himla långt ifrån det.
Jag vill inget annat än att känna mig frisk, att kunna gå ut, hänga med folk.
Men samtidigt så gör det mig också rädd. Det känns som jag tappat kontakten med mäniskligheten. Jag har alltid haft svårt att förstå mig på den, och nu vet jag inte om jag ens pallar med den.
 
När jag skulle åka till Trollhättan med tåg förra helgen, så kändes det nästan överväldigande att vara på Centralstationen. Självklart så blev det ju något krångel, och det blev ersättningsbuss istället för tåg också. Så där var jag helt plötsligt på en stor plats med massa massa folk och jag kände mig så jävla vilsen. När vi stod och väntade på bussarna sen fanns det ingen info om när exakt de skulle komma, eller hur många det skulle vara. Det var några som jobbade där som försökte informera alla som hade frågor, men jag klarade inte av att ta kontakt med dom och fråga. Som tur var så är jag bra på att lyssna iaf, och massa andra hade samma frågor som jag hade. Så till slut löste det sig, och jag kom med en buss till Trollhättan iaf. Vilket var bra, för jag skulle resa vidare med bil därifrån dagen efter.
 
Men allt jag kände just då var bara hur jag inte ville vara där. Jag ville inte se massa folk, prata med folk eller ens befinna mig på samma plats som dom. Helt plötsligt så vill jag inte alls vara bland människor.
Jag har bara tagit mig ut, förutom på promenader med hörlurar i öronen och till affären, några få gånger. Jag åkte buss till Valand för att köpa en BH på HM, jag åkte buss till Centralstationen och buss till Trollhättan. Och jag åkte tåg från Trollhättan till Göteborg och sedan buss hem. 
Allt det kändes fruktansvärt jobbigt. Jag är rädd att jag börjar utveckla någon slags social fobi. Att nu när jag blivit hemma efter operationen så har det slutligen slagit över, det som ändå har vart på väg ett bra tag.
Jag gillar mina vänner och att hänga med dem, men jag har fruktansvärt svårt för att ta tag i till att vi ska ses. Jag vet inte vad det är, tror jag inte vill störa dem, eller är osäker på något sätt. Men det ger mig en jobbig magkänsla att planera typ.
 
Jag vet inte riktigt vad jag ska göra för att ändra på det heller. Jag känner ingen direkt lust till att träffa människor eller vara med människor ju. Men jag är egentligen en rätt social person, så jag vill inte direkt bli mer rädd för det heller. 
Jag önskade att alla mina vänner och min familj bodde närmare mig, för dem pallar jag med iaf. Jag gillar att umgås med dem, har inga problem med det. Jag kan bara inte ta tag i till att vi ska ses, eller lära känna nya folk typ. Lite så känns det. 
 
Just nu önskar jag mest att solen ska komma tillbaka igen. Det får en alltid att känna sig lite piggare och gladare iaf, och hjälper ju till med det där att man ska palla sig ut, iaf på promenader.
Dessutom så gillar inte min kropp temperaturskillnader direkt, speciellt inte när det blir kallt. När jag fryser så spänner jag mig och det har alltid gjort väldigt ont i ryggen, och gör det än mer nu efter operationen.
Så att ta en promenad just nu är inte världens roligaste grej heller. Så jag håller mig mestadels inne, tvingar mig ut när jag måste. Väntar på att solen ska komma tillbaka.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0