Josefine PopJosh Lande

 

Den här lilla killen heter Blixten, och imorgon har han bott med oss i en vecka :)

Ett riktigt litet energiknippe är han, och samtidigt så gosig. Vi leker massa med diverse leksaker, pinglande bollar, små gosedjursmöss och det absolut roligaste av allt: tomma toapappersrullar som jag klippt sönder till små ringar.
Efter massa lekande tycker han om att krypa upp i mitt knä och lägga sig och purra högt, eller ännu bättre lägga sig på mitt bröst när jag sitter vid datorn i soffan och gosa precis intill min hals :)

Han äter duktigt, dricker duktigt och har inga problem med att gå på lådan. Endast en gång har han gjort något utanför, och det var när vi hade råkat stänga igen badrumsdörren (den var inte helt stängt, men han är ju för liten för att förstå, eller kanske orka, putta upp dörren ^^). 

Han är en smart liten busig tiger helt enkelt :)
Han tycker inte helt att natten är till för att sova på, iaf inte hela tiden. Så att attackera händer eller annat under natten för att få lite uppmärskamhet tycker han är en bra plan ^^ Dock blir han bättre och bättre på det med, och kan nu leka med sina leksaker i rummet istället för att anfalla oss. Dessutom är det ju rätt så mysigt att få sova under täcker mellan oss båda också :)

De senaste dagarna har jag mestaldes fokuserat på plugg och andra tråkiga grejer i det verkliga livet. 
Men har fått lite tid över till att titta till mina familjer i The Sims 3 också som tur är. Sexlingarna fortsätter sköta skolan och utvecklas.
Men i The Legacy Challenge går det däremot inte riktigt lika bra.

Carinas fästman Roland fortsatte att undvika henne. Mycket riktigt kom han dock förbi när en inbjudan till fest kom upp, och efter en utskällning från Carina lovade han att bättra sig. Han stannade kvar och sov över med familjen i några dagar och fick se hur fint Diana utvecklades från småbarn till barn och började skolan.
Därefter gick han tillbaka till att undvika dem. Carina tänkte att om de bara gifte sig så skulle kanske allting ordna upp sig till det bättre, och bjöd därför efter ett par dagar in till bröllop. Roland och hans familj kom dit och dansade lite och hade det trevligt en stund med Clint (som förresten hookat up med Rolands ena bror Eddie) medan Carina duschade och gjorde sig i ordning för dagen. 
Sedan när det var dags för själva bröllopet så gjorde sig alla i ordning och Roland och Carina ställde sig under bröllopsvalvet redo att säga sina löften. Då kom Roland helt plötsligt på att han tydligen hade andra saker att göra, och han flydde fältet.
Carina blev såklart ledsen, och gästerna som var där för ett bröllop men nu fick gå hem utan att något hänt kände sig besvikna.

En chans till fick Roland iaf och kvällen efter bjöds det in till bröllop igen. Denna gång kom inte Roland fören efter flera timmar, och strax efter det försvann han iväg lika snabbt igen då han tydligen var trött. Ännu en bröllopsfest som blev misslyckad alltså, och Carina började känna sig deprimerad.
Det fick Carina att åka hem till Roland och skälla ut han efter noter. Han tyckte tydligen inte att det var särskilt illa, så efter ett stort gräl hälsade Carina att nu var det allt slut mellan dom. Han kunde ha kontakten med sin dotter om han ville, men hon ville inte ha något mer med honom att göra.

 

Så nu roar sig Carina med att hänga runt på fester och klubbar och leka DJ istället. Och vad ska hon egentligen med en man till? Hon har en underbar dotter och en snäll bror som hon bor med i ett stort fint hus. Nu är det dags för henne att fokusera på sig själv och sina drömmar, istället för på en man som inte uppskattar henne.

Diana verkar trivas bra med att bo med Carina och Clint också, och efter att hon fick renovera om rummet på ovanvåningen till sitt eget sovrum trivs hon bara ännu mer. Hon sköter skolan och har börjat måla lite på fritiden,och till framtiden har hon just nu planer på att syssla med musik.

Just nu kör jag en till challenge i The Sims 3. Man börjar med en familj med en mamma, en tonåring och 6 stycken toddlers. Sen ser man till att mamman dör, så tonåringen ensam får ta hand om 6 stycken småbarn. Inget pengafusk och tonåringen måste fortfarande gå i skolan, inte det lättaste direkt.
Nu har jag kommit så långt att småbarnen växt upp till barn, vilket förenklar hela grejen rätt mycket. Såklart hann jag ju inte lära alla 6 barnen att prata och gå, så de växte upp och fick en random egenskap. I det stora hela gick det rätt bra för dom med sina egenskaper, men en av ungarna blev galen, en blyg och en en ensamvarg. Ensamvargen är det största problemet, eftersom jag inte har så mycket pengar så alla ungarna måste sova i samma rum. Han är ganska besviken på det :P
Annars försöker jag få ungarna att fiska så mycket som möjligt på fritiden för att kunna sälja fisk och öka på hushållskassan lite. Tonåringen har växt upp och blivit ungdom nu iaf, så hon är klar med skolan och kan skaffa sig ett jobb. Just nu fokuserar hon på att ta hand om barnen och odla lite grönsaker så de alltid ska ha tillgång till mat iaf.

 

Började för ett par dagar sedan spela The Sims 3 Legacy Challenge.

Det är en utmaning som går ut på att man på 10 generationer ska få sin sim-familj att bli så rik och framgångsfull som möjligt.
De utförliga reglerna (på engelska) hittar ni om ni klickar här. Annars kommer här en sammanfattning:

Utmaningen går ut på att man ska börja med en enda sim, på en jättestor tomt med så lite pengar som möjligt. Sedan är tanken att man ska spela vidare med samma familj på samma tomt i 10 generationer. Den första simmen man gör måste alltså skaffa sig jobb för att få tag i pengar och en partner för att bilda familj.
Allt eftersom man kommer vidare i generationerna så växer familjens rikedom och man bygger vidare på sin tomt.

Man kan välja att spela det genom att räkna poäng för olika saker och följa fleraregler, eller så spelar man det bara för skojs skull och följer de viktiga reglerna. Som jag gör just nu.

 

Man börjar alltså med en sim som man själv väljer hur den ska se ut, vad den ska ha för egenskaper och vad den gillar. Simmen måste vara i den ålder som är möjligt att skaffa barn i (dvs ungdom eller vuxen för kvinnlig sim, och ungdom, vuxen eller åldring för manlig sim).
Sedan när det är dags för en att få barn, så får man däremot inte välja egenskaper åt dem, utan måste slumpa fram dom och ta det som kommer. När barnen föds får de två stycken egenskaper, och sedan får de flera allt eftersom de åldras. Mitt första barn fick t.ex egenskaperna Vänlig och Modig (om jag minns helt rätt) medan det andra fick Slabbig och Ivrig :P

 

Jag valde som extra regel att köra med familjen som Matriarkat, dvs att det är den äldsta kvinnan i familjen som får ärva.
Jag körde även med namn i bokstavsordning för de olika generationerna för att jag enklare ska ha koll på vilken jag är på.

Började med en sim som fick namnet Alice Murdoch, och jag lät henne endast ha kvar 1.100 simoleons (valutan i the sims). I början var allt hon hade en sovsäck som hon sov i, och hon hängde mycket på biblioteket där hon lånade datorn för att försöka bli författare. Efter ett tag träffade hon Marc Brandt på ett café och hennes författarskap tog fart.
Alice och Marc fick sedan barnen Bae och Billiam. Bae föddes först, och som förstfödda kvinna var det hon som fick ärva när Alice sedan gick bort.
Både Bae och Billam bodde sedan kvar i huset tills dem dog. Billiam var singel hela livet (förutom några flörtar här och där såklart) och fokuserade sitt liv på att bli en så bra konstnär som möjligt.
Bae valde att inleda karriär som militär med målet att uppnå högsta nivån (nivå 10) och bli en austronat. Dessvärre dog hon sedan när hon var nivå 9 endast, så hon fick aldrig chansen att åka ut i rymden :(

Bae skaffade också två stycken barn tillsammans med Felix som hon träffade på jobbet. Förstfödd blev Clint, men eftersom han var manlig kunde han inte ärva, och snart efter honom föddes därför Carina. 

Just nu har Carina precis gått ut skolan och blivit ungdom (Clint med några dagar tidigare). Carina har skaffat sig en partner (som jag inte minns namnet på just nu xP) medan Clint för tillfället är singel.
Båda två har valt att inleda karriär genom att uppträda. Clints livsmål är att bli en världsberömd akrobat och Carinas mål är att bli en världsberömd magiker.

 

Jag är alltså på generation 3 just nu. Det är lite roligare att spela ibland om man har ett mål med det tycker jag.
Jag har ju t.ex tidigare kört att försöka få en sim att få så många barn som möjligt och försökt ta död på mina simmar på alla sätt som går i spelet :P

Här kommer lite bilder ifrån hur mitt hus har utvecklats under spelets gång:

Guess what? Jag tog mig inte upp idag heller -.-
Jag skulle vilja banka in lite vett i Morgon-Josefine. Säga till henne att vi faktiskt hade bestämt oss för att hon skulle kliva upp. Men det gick ju inte så bra. Vaknde strax före klockan 13 istället, vilket inte direkt kommer hjälpa med att somna ikväll heller.

Men om jag ser det till den positiva sidan så mår jag mycket bättre idag än tidigare dagar. Fick sova ut litegrann vilket hjälper lite iaf.
En person i min klass skrev till mig igår natt och skämtade lite om att jag borde gå och lägga mig för att vi snart skulle upp och plugga. Kan ju tänkas lite roligt efter jag precis skrivit ett inlägg om den stress som tider å sånt ger mig :P Men det är bara jag som sätter ångest och krav på mig själv oftast, ingen annan. Så istället hjälpte det bara mer att tänka på att det finns folk i klassen som faktiskt tänker på mig och vill ha mig där.
Jag somnade före 4 igår iaf, tidigare än jag brukar!  :)

Sen så vaknade jag vid 13, lika stressigt som tidigare. Men sket i att jag hade sovit över, låg kvar i sängen och tog det lugnt och bara mös under täcket och jobbade bort den stressen. Sen ringde Amanda mig och berättade om en av hennes katter som jag antagligen ska få som hade betett sig knäppt och roligt. Han hade surfat på ett lock ner för trappan ^^ Jag älskar katter, finns inget som gör mig så glad som dom, så jag är glad att jag svarade :)
Jag har annars väldiga problem med att prata i telefon. Ringa folk klarar jag knappt av alls, utan kan bara ringa till mamma och Martin, andra folk i absoluta nödfall. Svara i telefon klarar jag ibland inte heller, speciellt inte om jag inte är beredd på att någon ska ringa. (Bästa sättet om man vill ringa mig är att skicka ett sms ett tag innan och säga att man tänker ringa, då finns det större chans att jag vågar svara). Annars fungerar smskonversationer eller över facebook bra för mig! Snapchat också :P

Sen är ju Amanda alltid glad och trevlig, så det var ju perfekt sätt att starta dagen på :)

 

Så idag tänker jag istället inte på hur mycket jag missat i skolan, utan på att det finns schyssta människor i klassen och att jag nog kommer hinna plugga ikapp ändå.
Jag tänker inte på att jag försovit mig massa, utan tänker istället på katter och hur söta dom är ^^

 

Ångestmonsret som jag hade igår är inte alls lika starkt idag! Idag kan jag andas utan att det känns som om något sitter på bröstet på mig, utan att det känns som att varenda andetag ska bytas ut till gråt.
Jag känner fortfarande en oro inom mig, men den är inte lika stark som tidigare dagar, utan mer på normalnivå bara.

Nu ska jag spela The Sims 3 igen, kommit till generation 3 i Legacy Challenge nu! Ska ta och skriva mer om det någon dag här snart tänkte jag. Blir ofta mest "deppiga" inlägg här i bloggen. Men det är för att jag känner mer för att skriva av mig när jag inte mår tipptopp. Att skriva av mig hjälper mig också att sätta ord på mina känslor, vilket hjälper mig själv att förstå dom mer. Och det är ju min blogg, så jag skriver och gör vad fan jag vill i den :)
Men inlägg om The Sims kommer snart, för det vill jag skriva om :)

Idag har jag haft en riktigt jobbig dag. Eller ja, jobbig period nu ett tag som sagt. Men de senaste dagarna har det ökat ännu mer (trots att de svårigheter jag har i livet just nu faktiskt blivit bättre) tyvärr, och idag har allt känts svårt.
Idag har jag känt ångest hela dagen. Vet inte riktigt hur jag ska förklara det, men det känns som om det är något riktigt riktigt tungt i bröstet på mig. Jag har pendlat mellan att känna för att skratta rätt ut, för att sekunden efter känna för att börja gråta. Inget av det känns bra direkt, utan jag har känt mig ledsen på något sätt hela tiden typ. Det har inte riktigt stått rätt till helt enkelt.

 

Inte blev det enklare heller när jag insåg att jag hade missat lektioner idag. Trodde det var imorgon och i övermorgon vi hade lektioner, men det visade sig vara idag och imorgon.
Jag missade redan en tenta förra veckan (på grund av ångesten, försov mig eftersom jag inte kunde sova), så det kändes ju inte direkt bättre nu.. Speciellt inte när jag såg att personer i klassen pratade om något besök på ett museum vi tydligen skulle göra imorgon och idag? Information som jag helt hade missat. Behöver försöka ta reda på mer om det imorgon..

 

Som tur var så kom Martin hem precis när jag kände för att bryta ihop helt och inte riktigt visste vart jag skulle ta vägen. Han kom hem en timme tidigare än vad jag hade trott, och hade planerat att göra kött, pommes och pepparsås till middag, något som jag efterfrågat ett tag nu då jag vart riktigt sugen på pepparsås (att doppa pommesen i, köttet skiter jag som vanligt rätt mycket i :P)

Inte konstigt att han tror att jag kan läsa hans tankar ibland, när det nu verkade som att han helt och hållet hade läst mina ^^
Fick en kram, han lyssnade på mig när jag förklarade att jag inte mådde bra, och han lyssnade på mig hur jag ville ha pepparsåsen gjord. Vi har ibland lite kommunikationsproblem med varandra, men idag kände jag att han helt och hållet lyssnade på mig. Och det gjorde att jag mådde så mycket bättre.
Han undrade om vi inte kunde göra pepparsåsen i stekpannan med köttet, så höll sig köttet lite bättre och blev saftigare också. Men eftersom jag ställt in mig på hur jag skulle göra pepparsåsen, och det var precis det jag var sugen på, så var det alternativet inte så intressant för mig. Kände direkt när Martin föreslog det att jag bara ville gråta ännu mer, och inte ha någon mat alls.. För att det blev fel. Därför att jag kollat recept på pepparsås som man gör i i en kastrull, och det var det jag var inställd på. Men istället för att bryta ihop så andades jag lite extra och förklarade några gånger för Martin att jag inte ville ha det på det sättet. Och han lyssnade på mig och förstod mig, och jag kände mig gladare.

Vi käkade framför första avsnittet av andra säsongen av Under The Dome och efteråt spelade jag massa The Sims 3 igen. 

 

The Sims 3 är verkligen världens bästa spel! Jag kan försvinna in i timmar och bara spela det. Ibland gör jag inte ens särskilt intressant saker, utan bara spelar som en helt vanlig familj med ungar som sköter skolan och föräldrar som jobbar. Har verkligen blivit expert på att få mina simmar att vara så glada och utvecklas så snabbt som möjligt! Kör numera på hastighet 4, och köar oftast en väldans massa saker. Har blivit expert på att planera helt enkelt ^^

(när jag spelar the sims tänker jag inte på något annat än det heller, så då mår jag rätt så bra, så perfekt spel)

 

Planera i verkliga livet måste jag bli bättre på dock. Planering ger mig också ångest, men jag har insett att jag behöver någon slags struktur för att klara det jag behöver. 
Jag har kommit fram till att jag ska skaffa en kalender av något slag, och där skriva i allting som är viktigt att det görs i tid. T.ex lektioner, tentor, läkartider etc. Och planera vad jag ska plugga för något, inte någon exakt tid men hur mycket jag behöver plugga per dag.
Så att en dag t.ex kan se ut så här:

10.00-11.00 - Lektion A
12.00-13.00 - Lektion B
S. 20-30 i Boken. 

För mig fungerar det nämligen inte att sätta en tid då jag måste studera. Att planera in saker som inte egentligen behöver någon fast tid blir bara onödigt svårt. Då sätter jag mig ner med plugget den tiden jag bestämt mig för, känner en himla massa ångest över det, gör något helt annat (typ städa huset eller nått), och fortsätter ha ångest tills jag antingen gjort det (vilket då tar väldigt väldigt lång tid = väldigt lång tid med ångest) eller ignorerar bort det i min skalle så ångesten försvinner för stunden men dyker upp kraftigare igen när jag inser att jag glömt bort det och inte gjort det. 

Tidpunkten får för stort fokus för mig, och ju längre tid det gått ifrån den originella tiden jag tänkt studera desto sämre mår jag. Sätter jag en tidpunkt så tänker jag automatiskt bara på hur lång tid ifrån den tidpunkten det gått. T.ex om jag bestämmer mig för att plugga klockan 11.00. Då får jag ångest och ju längre tid som går, desto mer ångest får jag över att klockan nu är t.ex 15.00 och det alltså har slösats bort 4 timmar.
Om jag istället fokuserar på att det är 10 sidor jag ska göra, i dag, så blir det enklare. Jag kan fortfarande tänka på tider och så, men jag tänker då mer på att klockan är t.ex 15.00 nu och i eftermiddag skulle en kompis komma förbi, så det är lika bra att få det gjort nu. 

Ibland kan det ju fortfarande hända att jag skjuter upp de där 10 sidorna tills klockan egentligen är alldeles för sent för att studera och jag borde gå och lägga mig. Men det händer faktiskt inte så ofta, och då försöker jag tänka på att jag ska läsa dom där sidorna bara, och inte vad klockan är. För då börjar jag automatiskt tänka på hur lite tid till sömn jag får nu, och hur jag snart ska kliva upp egentligen..

 

Nu är klockan strax över 1, och jag kan inte låta bli att börja tänka på att jag ska kliva upp rätt tidigt och dra på lektion imorgon..
Jag kan inte slappna av nog för att sova den senaste tiden, utan somnar helt enkelt när min kropp och hjärna blir alldeles för utmattad. Har provat att ligga i sängen i mörkret utan att göra något mer än att bara slappna av och försöka tänka på trevliga saker, men det tar många många timmar. Så nu sitter jag uppe och kollar tv-serier tills jag iaf känner hur trött min kropp är så hoppas jag på att kunna ignorera ångesten och jobbiga tankar och tänka på trevliga grejer så jag lyckas slappna av och somna iaf.

 

Runt 9 är det som fungerar bäst för mig att sova har jag kommit fram till. När jag lyckas med det, att ha en normal dygnsrytm och sova runt 9 timmar varje natt, då mår jag som bäst.
Just nu fungerar det inte särskilt bra alls. Somnar runt 5tiden varje natt och har vaknat runt 10-12.30 hela veckan. När jag mår bra så brukar jag vakna ganska långsamt, snooza några gånger, och låta mina drömmar övergå till dagdrömmar jag bestämmer lite mer själv över. Samma sak gör jag när jag somnar, fast då tvärtom såklart. Brukar beskriva det som att jag ligger och kollar på film i mitt eget huvud, jag tänker upp en drömvärld, ibland med mig själv som huvudrollen, ibland med någon helt annan. Ibland är det verklighetsförankrat (dvs jag tänker vad som händer mig sen, efter jag pluggat klart t.ex, eller jag tänker på hur mitt liv ordnar upp sig från där det är nu) och ibland så är det fortfarande jag som är huvudperson men har växt upp på ett helt annat sätt tex. Svårt att förklara riktigt, men tänk er lite hur J.D i Scrubs gör typ :P
Iaf så brukar jag somna genom att ligga i 30-60 minuter och tänka sådana drömmar som sedan går över till riktiga drömmar och jag somnar. Så fungerar det när jag mår som bäst. Så sover jag sen bra, vaknar och snoozar lite (mer om det är lediga dagar och jag inte behöver kliva upp och iväg någonstans såklart) och mår bra. 
Nu fungerar det mer så att jag inte kan tänka de där tankarna. Ångesten tar över och om jag ens klarar av att komma in i min drömvärld så tar negativiteten över även där. Så jag somnar istället efter 3-4 timmar i sängen, när min hjärna helt enkelt är för utmattad för att orka hålla på nå mer typ.
Och så vaknar jag till direkt varje morgon. Vaknar till som jag blivit skrämd av något typ fast jag har vart ledig och haft chansen att vakna upp i lugn och ro varje morgon. Går från sovande tillstånd till klarvaket på en sekund. Känner mig stressad.
Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det. Men jag som älskar att sova, tycker det är riktigt jävla jobbigt att ha problem med sömnen. 

 

Nu ska jag försöka se ett avsnitt Angel och sen känna av lite hur jag mår. Jag sitter redan nu och gäspar och är trött, men det är inte riktigt tillräckligt för att kunna slappna av nog för att somna tyvärr. Att lägga sig i sängen just nu ger direkt bara massa mer ångest. Så himla irriterande -.-
Jag vet att jag har lektioner tidigt imorgonbitti, men har med flit struntat i att kolla exakt vilken tid det var nu igen. För börjar jag tänka på det nu så börjar jag tänka på exakt hur lite sömn jag egentligen kommer få, och ångesten kommer bara bli värre.  Jag kommer ju ändå få för lite sömn och vara trött i morgon, så spela roll redan nu exakt hur mycket för lite det blir. 
Tar det precis innan jag går och lägger mig och jag behöver ställa alarmet istället. Så ska jag försöka att inte fokusera på att det är för lite sömn eller något fram tills dess eller sen heller. Kolla på Angel nu och bara gå in och lägga mig sen, krama Enöra litegrann och kanske fundera på hur jag ska bygga mitt hus vidare i The Sims, eller hur jag kan spela vidare från där jag är nu. Något att tänka på som inte är ångestfyllt helt enkelt.

Jag har haft en dålig period på sistone. Eller, jag har ofta dåliga perioder, varvade med bra. Men på sistone så har det vart ganska mycket dåligt tyvärr.
Det har hänt mycket för mig  de senaste åren. Jag har flyttat från tryggheten med att bo hemma hos mamma, till en stad 70 mil bort där jag nu lever i ett samboförhållande och behöver ta allt eget ansvar själv.
Det har faktiskt varit riktigt svårt för mig. Hade jag inte mellanlandat på Livslinjen (studerade två år på folkhögskola utanför Uddevalla) och lärt mig lite mer om hur jag själv fungerar, och fått dem verktygen jag fått, så skulle det förmodligen ha varit ännu svårare.

 

Jag har insett nu att jag har dåliga och bra perioder. Att de inte enbart styrs av om det går bra eller dåligt för mig i livet, utan de kommer lite som de vill.
Att jag ständigt har problem med ryggen (skolios som sagt, väntar på operation), har ont hela tiden oavsett om jag gör något eller inte, bidrar ju mycket till att jag mår dåligt iofs. Det är svårt att vara pigg och glad, när man måste lägga koncentrationen på att det gör ont. 
Att det sedan finns mycket annat som krånglar för mig i livet, gör det hela ännu svårare. Jag känner ofta att jag inte är gjord för det här samhället. Att jag inte riktigt passar in.

När motgångar inträffar så tar jag det hårt. Känner att all världens olycka händer just mig. Att det på något sätt är mitt fel, och ångesten blir ett faktum.

 

Men jag jobbar mycket på att försöka må bättre. Att inte klandra mig själv för att jag mår som jag mår eller beter mig som jag gör då. Att inte tänka på att samhället är orättvist och jag inte passar in. Istället försöka göra så gott jag kan, och hoppas det går bättre så småningom.

Har dock insett att jag behöver hjälp med det. Samtal iaf eller kanske någon slags medicinering?

Enda problemet med det är att jag har så svårt för att ringa folk. Har så svårt för att behöva ringa och tjata mig till hjälp. Jag vet att jag mår skit över att må som jag gör psykiskt, jag vet att jag mår skit över att min rygg är som den är. Men myndigheterna förstår det inte. Jag har, under bättre perioder, klarat av att ringa och försöka få tider och hjälp för min rygg. Men jag har inte fått riktigt den hjälpen jag bett om, trots att jag förklarat och försökt trycka på så gott jag kan. Folk säger åt mig att jag måste ringa hela tiden, tjata och försöka få in det i deras huvuden. Men varför ska jag göra det? Jag förstår inte varför de inte kan lyssna på mig, och förstå mig. Varför måste jag överdriva och tjata för att få hjälp med min rygg? Räcker det inte med att jag förklarar att jag inte ens kan bära hem matkassen i från affären därför att mina axlar gör för ont. Att jag har sådan utbuckling på ryggen nu att jag inte kan sitta bekvämt på en endaste stol någonstans, så till och med korta bussresor gör att jag får ondare i ryggen. Att jag ständigt har ont i ryggen. Fungerar inte vårt samhälle så, att jag ska få den hjälpen då? Varför måste jag tjata på dom, förklara om och om igen och tydligen hela tiden bli misstrodd samtidigt som jag får noll information?
Det är därför jag känner att jag inte passar in i samhället. Folk säger till mig "men ring dom", "tjata på dom", "du måste ringa och trycka på". Men jag har ringt dom, jag har försökt förklara och trycka på så gott jag kan. Men när läkaren säger till mig "Jag förstår att du har ont, jag tror på dig, jag skriver upp här att du kan komma in med jättekort varsel om det skulle bli en tid ledig till och med" då tror jag på att dom tror mig. Men sen går tiden, de hör inte av sig. Jag fortsätter att ha ont, och får ondare och ondare. Men för att få den hjälp jag behöver, så måste jag tydligen tjata och hålla på? Varför? Varför funkar samhället på det sättet? Jag har jättesvårt att förstå det, och jag har jättesvårt att hantera det. 

 

Jag har insett att en av de saker jag har svårast med är att inte bli förstådd. Jag hatar att bli missförstådd, eller inte lyssnad på. Jag överförklarar ofta saker, och upprepar dom. Även om det inte är "viktiga" saker. Men för mig är det så viktigt att bli förstådd. Att bli lyssnad på. Lyssnar inte någon på mig, så känner jag mig som att jag är den som gjort fel. Förklarade jag inte tillräckligt? Förstod inte personen hur viktigt det här var, iaf för mig? Och det leder till jättemycket ångest för mig.
Jag har på sistone börjat lägga in "Förstår du?" i slutet av mina meningar när jag pratar med folk, speciellt när jag pratar med min sambo. Han fungerar nämligen så att han tycker att det är tillräckligt tydligt att säga en gång att man lyssnar. Men för att det ska vara tydligt för mig att någon lyssnar, så måste den bekräfta att den faktiskt har lyssnat på det jag sagt också. Humma bejakande eller säga någonting som gör att jag förstår att den tagit in vad jag sagt. Det är jätteviktigt för mig. Därför fungerar det här med "förstår du?" ganska så bra för mig.

Tyvärr funkar ju det inte över telefonen lika bra, speciellt inte med myndigheter.
Har jag ringt till läkaren och förklarat hur ont jag har, den har lyssnat på mig och sagt att den förstår, då utgår jag också från att den förstår. Och ju längre tid det går, desto mer ångest känner jag då. Ångest över att jag tydligen hade fel som utgick från att de faktiskt förstod (även fast den sa att den förstod). Ångest över att jag skulle vart ännu tydligare. Ångest över att behöva ringa upp igen och förklara igen. Därför att vad säger att personen kommer förstå mig den här gången då? Att bli missförstådd gånger två ger bara ännu mer ångest.
Till slut blir det oftast alldeles för mycket med mina känslor, ångesten växer så stark att jag inte kan hantera det vardagliga livet.
Och då blir det lätt att jag skiter i det istället. Att jag försöker tänka bort mitt ryggont, eller acceptera att det är som det är bara. Jag struntar i att tänka på läkare och hur jag bör kontakta dom. För då försvinner ångesten, iaf för stunden.. 

Dock blir ju det här ett momentum 22 när det gäller mitt psykiska måeende. Jag får för mycket ångest för att försöka kontakt läkare och få den hjälp som jag behöver, därför att jag är så orolig över att de inte ska förstå mig. Jag struntar hellre i att ha kontaktat någon, än att kontakta dom och bli "shut down". Dock har jag ju insett att jag verkligen behöver hjälp med min ångest och mitt psykiska måeende så jag ska klara av livet i övrigt. Och då blir det ju lite svårt..
Samma sak är det lite för ryggen också. Jag vet att jag behöver hjälp med det, och kommer må bättre om jag bara får den hjälpen. Men det är ju så svårt!

 

Aja, jag jobbar på det iaf. Så gott jag kan :)

Nu orkar jag inte skriva nå mer, det här inlägget blev visst rätt långt :P

Nu ska jag istället rymma vidare till den värld där allt är perfekt. Där alla får sina drömjobb och lever ett lyckligt liv, utan några som helst direkta svårigheter.
Jag ska smita vidare till min spelvärld, jag ska spela massa The Sims 3! :)