Josefine PopJosh Lande

Livet fortsätter vara som den berg-och-dal-bana det är. Mycket fortsätter att gå framåt och uppåt för mig, men samtidigt så är det mycket som går dåligt och nedåt också.

Jag inser dock att jag behöver lära mig att fokusera på dom bra sakerna, istället för att banka på mig själv för dom dåliga. Jag behöver inse att jag faktiskt gör så gott jag kan, jag kämpar och anstränger mig, ibland mer än vad jag själv ens tycker jag orkar.

Och jag har faktiskt kommit långt ändå.

 

Jag har kontakt med vårdcentralen angående mitt mående. Jag har en läkartid inbokad (även om jag behöver en innan dess egentligen) och jag har blivit lovad kontakt med psykolog.

Jag har kommit igång med träffar och aktiviteter på Origo, vilket känns väldigt bra. Det är skönt att börja ta sig ut lite om dagarna, att känna att man faktiskt gör något konstruktivt.

Och även om det inte går så bra med ryggen som både jag och läkaren vill, så går det faktiskt framåt iaf. Jag gör mina övningar, jag ser till att vara ute och röra på mig fasten jag har ont ibland, och det blir långsamt bättre.

 

Sen tänker jag på saker jag har klarat av de senaste veckorna som jag bara för någon månad sedan inte trodde var möjligt.

Jag har gått ifrån att inte klara av att svara på samtal i 80% av fallen (trots att det är vänner som ringer) till att faktiskt svara när nästan alla ringer. Dessutom har jag även klarat av att ringa personer själv! Även fast de inte har väntat sig ett samtal av mig, något som brukar kännas fett svårt annars då jag inbillar mig själv att jag alltid kommer störa personen jag ringer och den ska hata mig typ. 
Sen åkte jag helt själv in till kulturkalaset i fredags för att kolla på Linda Pira och Looptroop. Jag fick lite panik på allt folk såklart, och jag fick även rätt så ont i ryggen av att stå så länge. Men jag kände mig fett stolt för att jag tog mig iväg, det kändes najs att stå framför en scen igen, precis såsom jag brukade göra under hela min tonårsperiod.
Dessutom träffade jag sedan på ett par vänner jag inte sett på ett tag heller, och det slutade med att vi festade tilslammans på kvällen också. Så jag vågade mig ensam iväg, och resultatet blev en riktigt värd kväll!

 

Så även om jag fortfarande har lite (rätt mycket) problem, så gör jag ändå så gott jag kan. Berg-och-dal-banan går upp och ned hela tiden, men den är iaf alltid på väg framåt!

 

Sen så vill jag ju också berätta att Blixten har hunnit med att bli ett helt år gammal nu också! Den 9 augusti fyllde han år, det firade vi självklart med tårta!