När blir det egentligen bättre?

 
Jag kämpar varje dag för att ta mig tillbaka till samhället. Till det samhälle som jag inte ens vet om jag platsar i.
Jag är så himla trött på det. Att allt går ut på att tjäna så mycket pengar som möjligt, tänka på sig själv och inga andra och att om man är annorlunda så passar man inte in.
Jag har haft sådana problem med min rygg och mitt mående. Jag har i väldigt många år nu, mått väldigt psykiskt dåligt. Det har funnits perioder då det har vart bättre precis som det funnits perioder då det varit sämre, men det har ständigt hållt i sig. 
Att min rygg har vart dålig, och orsakat mig mycket smärta har varit en stor bidragande orsak till det, men inte den enda.
Jag mår helt enkelt inte bra. Och den stora anledningen till det är hur samhället ser ut idag.
För att man ska få någon hjälp, komma någonstans så gäller det att man endast tänker på sig själv. Att man är den som skriker högst, som kämpar mest.
Och jag har sådana problem med det. Jag tycker att har man rätt till hjälp så borde man få den, inte behöva tjata sig till den.
Jag har inte ens vågat kontakta psykolog eller liknande de senaste åren. Därför att jag är rädd för att bli avvisad. rädd för att behöva kämpa. Att behöva tjata, att behöva förklara om och om igen att jag verkligen behöver hjälp. Det kommer bara få mig att må sämre. Jag vet det, för jag har gjort det förut. 
 
Jag provade att be om hjälp med ryggen. Jag ringde in någon gång, frågade vart jag stod i kön och fick inget annat svar än att jag stod på listan och att enligt vårdgarantin borde jag få operationen inom 2 år.
Jag förklarade tydligt med hur ont jag hade, att jag inte klarade av ett normalt liv, skola och arbete blev lidande. Det hjälpte ingenting.
Mer än två år gick innan jag slutligen fick min operation. Det enda rådet jag fick då var att om jag hade velat ha den tidigare, så hade jag behövt ringa in igen och igen. Tjatat om och om igen för att få de att verkligen förstå.
Men jag förklarade ju hur ont jag hade, hade röntgenbilder tagna på min rygg. Varför lyssnade ingen på mig? Varför var det fortfarande mitt ansvar att ringa in och tjata igen och igen? Borde det inte vara deras ansvar att lyssna första gången?
 
Nu har det gått så långt att jag känner att jag är på samhällets botten. Jag har ramlat mellan stolarna och vet inte hur jag ska ta mig upp härifrån.
Skolan har blivit lidande på grund av ryggen och mitt mående. Jag fuckade upp, klarade inte några tentor och har nu inte fått något CSN-lån. Troligtvis kommer jag inte få det i höst heller, då jag (förhoppningsvis, inte fått något klart besked) får börja om igen med att studera till bibliotekarie. Jag började ju i höstas, men ryggen och mitt mående höll mig tillbaka och trots att jag kämpade så väl jag kunde så tog jag mig aldrig ända fram. Jag halkade efter, och när operationen nu kom så plötsligt var det försent att hinna fixa det. 
Och jag vet inte riktigt vad jag ska göra nu. Vad händer om jag inte får CSN i höst? Om jag måste fixa någon till tenta innan jag kan få det? Utan inkomst kan jag inte studera. Går jag på socialbidrag får jag inte studera, utan ska vara jobbsökande på heltid. Men vilket jobb ska jag kunna få, utan utbildning och med min rygg?
 
Nu har jag ingen som helst inkomst, och ingen som helst plan på hur jag ska lyckas få det igen.
Jag har klarat mig hittils, haft en partner som ställt upp bland annat, men jag vet inte vad jag ska göra nu. Hur jag ska ta mig framåt?
Just nu har jag såpass ont hela tiden så jag inte klarar någonting. Jag hänger hemma i min lägenhet, ligger i min säng och ser på tv-serie efter tv-serie och känner mig mer och mer deppig. Jag kämpar mig ut på promenader, blir besviken på att det gör så ont att gå. Att jag inte kan göra något annat än att promenera eller ligga still. Sitta gör ont, stå gör ont, att bara vara gör ont.
Infon jag fått från läkarna är att jag ska tillbaka på 3månaders kontroll och ett papper med några få rörelser från en sjukgymnast. Jag har ingen aning om smärtan jag känner nu är normal, hur länge jag ska känna så här, hur länge jag måste äta tabletter varje dag, när jag kommer bli "frisk". 
 
Det jag vet just nu är att jag "måste" bli frisk bara. Måste enligt samhället. 
Jag måste ta mig till arbetsförmedlningen och skriva in mig, trots att jag inte på något sätt kommer kunna jobba på ett bra tag. Men jag måste vara inskriven för att kunna söka socialbidrag. Vilket jag måste göra för att kunna leva. Ha pengar till hyra och mat. 
Det är så jävla mycket måsten, och jag fattar verkligen ingenting.
Allt jag vill just nu är att må bra igen. Men jag har ingen som helst jävla aning om hur jag ska göra.
Jag orkar inte med det här samhället nå mer. Jag är verkligen inte gjord för det. Men det finns inget annat jag kan göra.
 
När blir det egentligen bättre?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0