Josefine PopJosh Lande

Okej, vi måste sluta med det här med att jämföra folks mående med vad de tar för medicin.
Alla människor fungerar olika, vissa behöver mer medicin än andra för olika saker.

 

T.ex nu så har jag berättat för några att jag börjat med Oxycontin igen för ryggen, och de flesta hanterar det såsom att "oj, nu har du alltså blivit sämre", eller som de tror att jag på något sätt har gett upp eftersom jag tvingats börja med medicinen igen. 
Jag har inte på något sätt gett upp med ryggen, tvärtemot så har jag nu för en gångs skull börjat kämpa ordentligt!
Jag slutade med medicinen, inte på grund av läkares inrådan, utan på grund av vad alla andra sa om det. Att alla andra tyckte jag skulle sluta med medicinen så snabbt som möjligt, för det är typ det som avgör om jag är frisk eller inte.

Men det är inte medicinen som avgör om jag är sjuk eller frisk, det enda medicinen gör är att hjälpa mig på vägen fram mot till att bli frisk. För det som har blivit nu är att jag inte har blivit friskare, jag har stannat lite i min utveckling, och det på grund av att jag blivit alldeles för sängliggandes, för att jag slutade med medicinen för tidigt helt enkelt.

 

Sen måste folk ta och förstå att de inte har någon som helst jävla aning om vad skolios är och innebär. Folk beter sig som om jag typ ska bli frisk närsomhelst. Som att allt bara ska återgå till det normala hur snart som helst, bara jag kämpar på och inte tar mediciner typ.

Men skolios funkar inte så. Skolios är något jag levt med i flera år, och något jag kommer fortsätta leva med resten av mitt liv!

Jag kommer aldrig bli helt bra i ryggen. Jag har fortfarande 31 grader sne rygg, jag kommer fortfarande ha besvär av ryggen resten av mitt liv, det kommer inte bli bättre än så.
Så det jag har framför mig nu är att klara av att leva med skoliosen. Att träna upp mig så gott jag kan nu, så min kropp är stark, för att skjuta fram på det där med att jag kommer få ont igen så långt som möjligt. Därav det är bättre att jag tar mediciner nu så jag orkar upp och röra på mig, än struntar i det och blir sängliggandes.
Men jag kommer få ont igen. Jag kommer vara påverkad av vädret, ha ont när det är väldigt kallt ute. Jag kommer få ont tidigare än alla andra när jag blir gammal. Jag kommer lättare få ont i ryggen av allting.
Allt sånt kommer inte bara försvinna. Jag hade ont innan operationen, och jag har ont nu. Jag kommer fortsätta ha ont också.

Sen har det endast gått 2 månader sedan operationen. Jag kommer inte vara "frisk" än på flera månaders tid. Om man ser frisk som hur alla andra ser det, typ att jag kan göra vad jag vill i träningsform och sådant. Det kommer ta minst ett halvårs tid efter operationen innan jag ens kan börja med sådant. 

 

Det är liksom inte så att jag typ ramlat och brutit armen och en operation fixar till det och sen är allting som om ingenting har hänt. Jag har kronisk smärta. Något jag kommer leva med resten av livet.

 

Faktiskt är det så, att era omöjliga krav, bara gör det svårare för mig. Ni behandlar mig på ett sätt som inte stämmer, med min sjukdom och hur jag klarar mitt liv. Det blir som att ni hela tiden förväntar er att jag ska klara sådant som jag inte klarar, att jag ska klara sådant som jag vet att jag inte kommer klara. Snälla sluta med det. Har ni ingen aning, så låt istället mig berätta. Finns där för mig, stöd mig, peppa mig till att orka mer, men förvänta er inte saker, tro inte att ni vet saker som ni inte gör. Det förvärrar bara det hela.