Hur kan man egentligen vara beredd?
Jag har inte skrivit så mycket sedan operationen. Jag har inte riktigt haft orken helt enkelt.
Det är mycket jag skulle vilja skriva, men det får bli någon gång när jag känner att jag orkar det. Sen får jag se om det blir något jag delar med mig här av, eller om det är något jag spar för mig själv.
På ett sätt skulle jag önska att jag orkade skriva mer om själva processen på sjukhuset och sådant, därför att jag tänker att det är något som kan vara bra för andra människor som ska genomgå en operation för sin skolios att läsa om. Jag önskar väldigt mycket att jag hade fått veta mycket mer i förväg, det är nämligen rätt läskigt att inte veta vad som väntar en mer än att de ska öppna upp ens rygg och stoppa in stål där typ.
Men jag är ledsen, jag orkar inte just nu. Det jag kan säga iaf är att det har gått väldigt bra med min operation och tiden efteråt ändå. Varje vecka märker jag hur jag orkar så mycket mer än veckan innan. Det går framåt och egentligen så går det framåt rätt snabbt måste jag säga. Det är väldigt imponerande med hur fantastisk den moderna läkarvården faktiskt är.
Förstå att de öppnade upp nästan hela min rygg, satte in stål runt min ryggrad och fick den att gå från att vara 63 grader sné till att bli 31 grader istället. Kolla på bilderna nedan så ser ni skillnaden.
Och tänk då att jag efter en sådan operation, kunde resa mig upp och gå bara några dagar efteråt. Helt sjukt alltså!
Men en av de grejer jag känner att jag behöver skriva av mig om nu (skrev iofs det mesta redan igår natt) är hur det har påverkat mig psykiskt. Jag var inte riktigt beredd på hur påfrestande det faktiskt skulle vara. Jag visste att det är svårt att leva med smärta. Jag har gjort det i ett antal år nu, med mer eller mindre smärta varje dag. Jag har klarat mitt liv, även fast det har vart påfrestande. Att ha ont gör en trött. Trött i kroppen och trött i hjärnan. Nu efter operationen har jag vart väldigt trött. Mestadels i hjärnan. Det är så mycket att ta in, att fundera på, att göra, att jag helt enkelt inte orkar.
Jag orkar inte tänka på hur jag tänker, därför att det gör ont. Det är svårt. Det är jobbigt.
Det är jobbigt att inte kunna lämna lägenheten. Att vara ensam klarar jag, att vara utan pengar klarar jag. Men att vara ensam på ett och samma ställe är skitsvårt.
Jag vill kunna åka in till stan. Gå på HM och prova lite kläder. Sitta på en bänk i solen och snacka med en vän. Gå runt på stadsbiblioteket och låna massa böcker. Jag vill kunna handla mer än ett par varor i taget på affären. Jag vill känna att jag vågar gå över till en granne för en kopp té eller något. Jag vill kunna sitta upp en längre tid utan att det blir för jobbigt. Jag vill gå på långa promenader i solen, där jag inte måste lyssna på musik i hörlurarna för att försöka fokusera på annat än den molande värken i ryggen, där jag inte måste tänka på hur rakryggat jag går, känna hur bara lite fel ställning gör ont. Jag vill gå ut med mina vänner och dricka massa öl. Jag vill kunna lyfta upp Blixten utan att det gör ont, ta hand om hans låda och mat utan att det gör ont, krama folk utan att behöva ta det försiktigt, sova på mage, ligga på sida mer än en kort stund.
Jag vill vara frisk helt enkelt..
Skulle det vara så att någon där ute hittar in till denna blogg och själv har skolios, och skulle vilja veta mer om hur det går till på sjukhus, hur det kan känns efteråt eller vad som helst så skicka en kommentar så kan vi snacka om det. Då skulle jag ta mig tiden till att skriva ned allting, så tveka inte :)
