Josefine PopJosh Lande

Jag har haft en dålig period på sistone. Eller, jag har ofta dåliga perioder, varvade med bra. Men på sistone så har det vart ganska mycket dåligt tyvärr.
Det har hänt mycket för mig  de senaste åren. Jag har flyttat från tryggheten med att bo hemma hos mamma, till en stad 70 mil bort där jag nu lever i ett samboförhållande och behöver ta allt eget ansvar själv.
Det har faktiskt varit riktigt svårt för mig. Hade jag inte mellanlandat på Livslinjen (studerade två år på folkhögskola utanför Uddevalla) och lärt mig lite mer om hur jag själv fungerar, och fått dem verktygen jag fått, så skulle det förmodligen ha varit ännu svårare.

 

Jag har insett nu att jag har dåliga och bra perioder. Att de inte enbart styrs av om det går bra eller dåligt för mig i livet, utan de kommer lite som de vill.
Att jag ständigt har problem med ryggen (skolios som sagt, väntar på operation), har ont hela tiden oavsett om jag gör något eller inte, bidrar ju mycket till att jag mår dåligt iofs. Det är svårt att vara pigg och glad, när man måste lägga koncentrationen på att det gör ont. 
Att det sedan finns mycket annat som krånglar för mig i livet, gör det hela ännu svårare. Jag känner ofta att jag inte är gjord för det här samhället. Att jag inte riktigt passar in.

När motgångar inträffar så tar jag det hårt. Känner att all världens olycka händer just mig. Att det på något sätt är mitt fel, och ångesten blir ett faktum.

 

Men jag jobbar mycket på att försöka må bättre. Att inte klandra mig själv för att jag mår som jag mår eller beter mig som jag gör då. Att inte tänka på att samhället är orättvist och jag inte passar in. Istället försöka göra så gott jag kan, och hoppas det går bättre så småningom.

Har dock insett att jag behöver hjälp med det. Samtal iaf eller kanske någon slags medicinering?

Enda problemet med det är att jag har så svårt för att ringa folk. Har så svårt för att behöva ringa och tjata mig till hjälp. Jag vet att jag mår skit över att må som jag gör psykiskt, jag vet att jag mår skit över att min rygg är som den är. Men myndigheterna förstår det inte. Jag har, under bättre perioder, klarat av att ringa och försöka få tider och hjälp för min rygg. Men jag har inte fått riktigt den hjälpen jag bett om, trots att jag förklarat och försökt trycka på så gott jag kan. Folk säger åt mig att jag måste ringa hela tiden, tjata och försöka få in det i deras huvuden. Men varför ska jag göra det? Jag förstår inte varför de inte kan lyssna på mig, och förstå mig. Varför måste jag överdriva och tjata för att få hjälp med min rygg? Räcker det inte med att jag förklarar att jag inte ens kan bära hem matkassen i från affären därför att mina axlar gör för ont. Att jag har sådan utbuckling på ryggen nu att jag inte kan sitta bekvämt på en endaste stol någonstans, så till och med korta bussresor gör att jag får ondare i ryggen. Att jag ständigt har ont i ryggen. Fungerar inte vårt samhälle så, att jag ska få den hjälpen då? Varför måste jag tjata på dom, förklara om och om igen och tydligen hela tiden bli misstrodd samtidigt som jag får noll information?
Det är därför jag känner att jag inte passar in i samhället. Folk säger till mig "men ring dom", "tjata på dom", "du måste ringa och trycka på". Men jag har ringt dom, jag har försökt förklara och trycka på så gott jag kan. Men när läkaren säger till mig "Jag förstår att du har ont, jag tror på dig, jag skriver upp här att du kan komma in med jättekort varsel om det skulle bli en tid ledig till och med" då tror jag på att dom tror mig. Men sen går tiden, de hör inte av sig. Jag fortsätter att ha ont, och får ondare och ondare. Men för att få den hjälp jag behöver, så måste jag tydligen tjata och hålla på? Varför? Varför funkar samhället på det sättet? Jag har jättesvårt att förstå det, och jag har jättesvårt att hantera det. 

 

Jag har insett att en av de saker jag har svårast med är att inte bli förstådd. Jag hatar att bli missförstådd, eller inte lyssnad på. Jag överförklarar ofta saker, och upprepar dom. Även om det inte är "viktiga" saker. Men för mig är det så viktigt att bli förstådd. Att bli lyssnad på. Lyssnar inte någon på mig, så känner jag mig som att jag är den som gjort fel. Förklarade jag inte tillräckligt? Förstod inte personen hur viktigt det här var, iaf för mig? Och det leder till jättemycket ångest för mig.
Jag har på sistone börjat lägga in "Förstår du?" i slutet av mina meningar när jag pratar med folk, speciellt när jag pratar med min sambo. Han fungerar nämligen så att han tycker att det är tillräckligt tydligt att säga en gång att man lyssnar. Men för att det ska vara tydligt för mig att någon lyssnar, så måste den bekräfta att den faktiskt har lyssnat på det jag sagt också. Humma bejakande eller säga någonting som gör att jag förstår att den tagit in vad jag sagt. Det är jätteviktigt för mig. Därför fungerar det här med "förstår du?" ganska så bra för mig.

Tyvärr funkar ju det inte över telefonen lika bra, speciellt inte med myndigheter.
Har jag ringt till läkaren och förklarat hur ont jag har, den har lyssnat på mig och sagt att den förstår, då utgår jag också från att den förstår. Och ju längre tid det går, desto mer ångest känner jag då. Ångest över att jag tydligen hade fel som utgick från att de faktiskt förstod (även fast den sa att den förstod). Ångest över att jag skulle vart ännu tydligare. Ångest över att behöva ringa upp igen och förklara igen. Därför att vad säger att personen kommer förstå mig den här gången då? Att bli missförstådd gånger två ger bara ännu mer ångest.
Till slut blir det oftast alldeles för mycket med mina känslor, ångesten växer så stark att jag inte kan hantera det vardagliga livet.
Och då blir det lätt att jag skiter i det istället. Att jag försöker tänka bort mitt ryggont, eller acceptera att det är som det är bara. Jag struntar i att tänka på läkare och hur jag bör kontakta dom. För då försvinner ångesten, iaf för stunden.. 

Dock blir ju det här ett momentum 22 när det gäller mitt psykiska måeende. Jag får för mycket ångest för att försöka kontakt läkare och få den hjälp som jag behöver, därför att jag är så orolig över att de inte ska förstå mig. Jag struntar hellre i att ha kontaktat någon, än att kontakta dom och bli "shut down". Dock har jag ju insett att jag verkligen behöver hjälp med min ångest och mitt psykiska måeende så jag ska klara av livet i övrigt. Och då blir det ju lite svårt..
Samma sak är det lite för ryggen också. Jag vet att jag behöver hjälp med det, och kommer må bättre om jag bara får den hjälpen. Men det är ju så svårt!

 

Aja, jag jobbar på det iaf. Så gott jag kan :)

Nu orkar jag inte skriva nå mer, det här inlägget blev visst rätt långt :P

Nu ska jag istället rymma vidare till den värld där allt är perfekt. Där alla får sina drömjobb och lever ett lyckligt liv, utan några som helst direkta svårigheter.
Jag ska smita vidare till min spelvärld, jag ska spela massa The Sims 3! :)