Höstdepression
Sitter i en datorsal och jobbar med InDesign, Flash eller whatever. Som vanligt så är luften alldeles tryckt, och man ser solen lysa utanför.
Suckar och stänger ner programmet, det är visserligen en halvtimme kvar, men just denna dag fungerar det inte att jobba.
Tar på mig min tjocktröja, och lägger ner papperen i väskan. Går ut ur datorsalen, och ut ur byggnaden. Känner den friska sköna luften och jag tar ett djupt andetag och drar ner luften i lungorna. Känner vinden smeka min hud, och solstrålarna leka mot mitt ansikte.
Går iväg bort mot boloungern, och stoppar i ipodens hörlurar i öronen "Bara gå och gå och gå förbi".. Nynnar för mig själv medans mina glada steg tar mig närmare bolungern. Jag bara promenerar på utan att tänka på tid och rum, och efter ett tag finner jag mig vara framme vid bron över vattnet.
Sätter mig lugnt ner och lutar ryggen mot en trädstam och blickar ut över vattnet. Jag känner ett leende på läpparna och jag flinar till inombords. Förbi mig går en äldre herre med en hund, och när han tittar på mig och ser mitt leende börjar han också le. Han säger glatt "Hej!" och jag hejjar tillbaka. Hunden luktar lite på min sko innan den går vidare, för att lukta på ännu en pinne, ett träd eller vad en hund nu kan vara intresserad av.
Jag tar upp en bok och en flaska juice ur min väska. Medans jag ännu en gång kollar på framsidan av boken dricker jag ett par klunkar av juicen. Ställer flaskan bredvid mig, blickar ännu en gång ut över vattnet och öppnar sedan boken på sida 127; "Oy verkade inte bli störd av tunnisens...".
Jag sjunker snabbt in i bokens handling, och snart hör jag inte hur vattnet forsar förbi, hundens glada skall eller barnen som leker i lekplatsen i närheten. Jag hör knappt längre Navids glada stämma i mina hörlurar, utan det enda jag hör är det jag läser.
Jag sitter kvar där jag sitter, med ryggen mot trädstammen och insjunken i min bok i minst en timme innan jag kollar upp och undrar vad klockan är.
Det är sommar, och jag är lycklig.
Men nu är det höst, och känslan av lycka lyckas inte infinna sig där den ska.
Jag dricker min läsk, äter mina chips och spelar mina spel. Suckar och tänker med ironi i tanken "att nu är det bara 6 månader kvar tills jag kan sitta där i boloungern och känna lyckan tränga sig på"..
*suck*
Suckar och stänger ner programmet, det är visserligen en halvtimme kvar, men just denna dag fungerar det inte att jobba.
Tar på mig min tjocktröja, och lägger ner papperen i väskan. Går ut ur datorsalen, och ut ur byggnaden. Känner den friska sköna luften och jag tar ett djupt andetag och drar ner luften i lungorna. Känner vinden smeka min hud, och solstrålarna leka mot mitt ansikte.
Går iväg bort mot boloungern, och stoppar i ipodens hörlurar i öronen "Bara gå och gå och gå förbi".. Nynnar för mig själv medans mina glada steg tar mig närmare bolungern. Jag bara promenerar på utan att tänka på tid och rum, och efter ett tag finner jag mig vara framme vid bron över vattnet.
Sätter mig lugnt ner och lutar ryggen mot en trädstam och blickar ut över vattnet. Jag känner ett leende på läpparna och jag flinar till inombords. Förbi mig går en äldre herre med en hund, och när han tittar på mig och ser mitt leende börjar han också le. Han säger glatt "Hej!" och jag hejjar tillbaka. Hunden luktar lite på min sko innan den går vidare, för att lukta på ännu en pinne, ett träd eller vad en hund nu kan vara intresserad av.
Jag tar upp en bok och en flaska juice ur min väska. Medans jag ännu en gång kollar på framsidan av boken dricker jag ett par klunkar av juicen. Ställer flaskan bredvid mig, blickar ännu en gång ut över vattnet och öppnar sedan boken på sida 127; "Oy verkade inte bli störd av tunnisens...".
Jag sjunker snabbt in i bokens handling, och snart hör jag inte hur vattnet forsar förbi, hundens glada skall eller barnen som leker i lekplatsen i närheten. Jag hör knappt längre Navids glada stämma i mina hörlurar, utan det enda jag hör är det jag läser.
Jag sitter kvar där jag sitter, med ryggen mot trädstammen och insjunken i min bok i minst en timme innan jag kollar upp och undrar vad klockan är.
Det är sommar, och jag är lycklig.
Men nu är det höst, och känslan av lycka lyckas inte infinna sig där den ska.
Jag dricker min läsk, äter mina chips och spelar mina spel. Suckar och tänker med ironi i tanken "att nu är det bara 6 månader kvar tills jag kan sitta där i boloungern och känna lyckan tränga sig på"..
*suck*
Kommentarer
Postat av: fredrika
Hej, fin header du hade ! :)
Kolla gärna in på min blogg om hur livet som aupair till en underbar liten knodd i spanien är :)
Postat av: Emõke
Hej sitter här och bloggar på mer trafik och hamnade på din sida. Började läsa ditt inlägg och blev fast, du är jätte duktig på att uttrycka dig i ord, jag tror att det bor en liten författare i dig :) fotsätt att skriva du har talangen.
Trackback
