Hemma från sjukhuset nu :)

Nu är jag hemma från sjukhuset igen (eller har varit en hel vecka till och med) och har opererats och allting.
 
Själva operationen skedde på morgonen den 2 februari och tog sammanlagt 5 timmar. Efter det så fick jag vakna till liv på en uppvakningsavdelning över natten, för att dagen efter sedan få komma tillbaka upp till ortopedavdelningen. Under tiden vid uppvaket var jag mest groggy hela tiden, fick i mig morfin genom en pump i handen så jag kunde kontrollera det själv. Och eftersom jag hade såpass ont där så blev det rätt mycket morfin, så var mest yr och trött då. Fick besök av Martin en snabbis iaf och jag  fick käka isglass, eftersom de ville inte att jag skulle dricka så mycket och bli ännu mer illamående, vilket jag förstår för det var inte så kul att spy sen :P
 
Iaf så fick jag komma till avdelningen efter det. Fick hjälp att resa mig upp och börja röra på mig. På tisdagen först efter operationen kunde jag inte göra mer än att ställa mig upp och gå ett litet steg till höger med hjälp av rullator, och det var svinjobbigt. På fredagen sen kunde jag gå utan rullator till toaletten och tillbaka till och med. Så då fick jag åka hem.
 
Så nu har jag vart hemma i en veckas tid. Tänkte att jag skulle ta och skriva lite mer om hur tiden på sjukhuset har vart och allt sådant, men har inte riktigt haft orken.
Idag är första dagen som jag sitter upp framför min dator en stund (tidigare har jag bara orkat sitta under tiden jag äter och lite ibland, det gör rätt ont och jag blir yr), så jag skyndar mig att skriva det här inlägget innan jag blir allt för trött och ont i ryggen.
 
Det är mycket som har vart jobbigt såhär efter operationen. Det känns så sjukt att vara nästan helt sängliggandes, att inte kunna röra på sig. Jag kan liksom inte göra ett skit, inte ens böja mig ner och klappa katten.. Det är nästan jobbigare med hurpass handikappad jag blir än själva smärtan.
Iaf idag så är det alltså en vecka sedan jag kom hem från sjukhuset. Martin hjälper till att ta hand om mig bra iaf, lagar god mat (tillskillnad från sjukhuset där maten var skitäcklig och jag knappt åt något alls) åt mig, gör mackor, häller upp cola eller juice och allt annat jag vill ha. Tänker på att det är nog rätt jobbigt för honom också, helt plötsligt får han sköta verkligen allting i hushållet. Tidigare var det ju jag som mestadels tog allt småplock och sådant, det klarar jag ju inte nu.
 
Men jag försöker bli smidigare iaf, t.ex lyckades jag imorse fiska upp Blixtens tomma matskål från golvet med fötterna för att sedan fylla på den och lyckas ställa ned den på golvet igen :P
Och brev och kläder har jag också lyckats plocka upp från golvet med fötternas hjälp :P
 
Är förresten så tacksam för alla mina vänner som har ställt upp för mig under den här tiden också!
Till alla de som har hört av sig via sms/facebookmeddelanden med peppande historier, roliga bilder och vänliga hälsningar bara.
Till Amanda som kom förbi sjukhuset och hälsade på, och som tog hand om mig direkt jag kom hem från sjukhuset också, lagade Fajitas till mig och tog med Trivial Pursuit.
Elena och Johan som kom förbi och umgicks med mig en stund i veckan och spelade spel.
Muaz som kommit förbi till sjukhuset och flera gånger därefter, som skickade bilder på Blixten åt mig under tiden jag var på sjukhuset och som alltid ser till att jag är glad och mår bra.
Till Karin som ställer upp och skjutsar mig till vårdcentralen när det behövs.
Till Michael som lånade ut sin mini-pc så jag kunde kolla på Gilmore Girls under tiden på sjukhuset.
Till Kajsa som alltid funnits där över facebookchatten för mig närhelst jag än behövt prata med någon.
Till alla andra som har kommit förbi och umgåtts med mig, eller bara skrivit lite till mig.
Till alla de som hjälpt Martin med allting jag inte kan nu också.
Jag är väldigt tacksam för allt verkligen!
 
Och väldigt väldigt mycket tack till min mamma! Som trots att hon befinner sig 70 mil härifrån med massa saker att ta hand om där hemma, ändå har lyckats ta hand om mig med. Hon skickade blommor, finns alltid där i telefonen med tips och tricks när det än gäller. Jag hade inte klarat detta utan henne. Hon är verkligen min super-mamma! :)
 
Nu ska jag ta och lägga mig ned en stund igen, börjar bli rätt stel i ryggen. Rätt stolt över att jag ens orkat sitta och skriva hela det här inlägget, även om jag skriver riktigt fort :P
Stavfelen får ni helt enkelt leva med :P

5 dagar kvar till operation

Idag är det bara en dag kvar tills jag ska på mitt inskrivningsbesök inför operationen. Där kommer jag få träffa ortopedläkare, narkosläkare och sjuksköterska för samtal, undersökning och provtagningar. Kanske ytterligare någon röntgen om dom tycker att det behövs, var ändå ett tag sedan den sista jag gjorde. 
 
På måndag sker själva operationen, alltså endast 5 dagar kvar. Nervöst och stressigt.
Men på ett sätt så börjar det sätta sig lite mer, och jag har kunnat lugna mig över vissa saker. Massa saker jag känner mig orolig över fortfarande dock.
Det är massa annat som har kommit upp nu som jag inom snar framtid behöver ta tag i också, som inte är särskilt roligt alls. Livet gillar verkligen att göra det surt för mig.

Men men, imorgon får jag förhoppningsvis svar på alla frågor, och om 5 dagar är jag äntligen opererad!

Nu ska jag spela massa mer The Sims 3, passar på så mycket jag kan nu inför när jag kommer vara på sjukhus en hel vecka typ. 
Jag spelar på min Legacy Challenge nu, men det går rätt långsamt eftersom en av mina simar (Carina) är arkitekturformgivare, så jag har som jobb att designa om rum i andra simars hus. Och med tanke på att den delen är det roligaste med själva spelet nästan, så tillbringar jag ibland rätt lång tid med att designa ett enda rum :P
Men spelet går vidare iaf. Diana är ung vuxen och börjar bli en känd sångerska, vilket också är hennes livsmål. Hon dejtar en kille vid namn Octavio, och de börjar fundera på att skaffa barn tillsamman.

Här är mina första inlägg om min Legacy Challenge: Del1 och Del2


Torsdag 22 Januari

Idag är det torsdagen den 22 januari. Det är 11 dagar kvar tills jag ska operera mig.
 
Idag var jag till skolan för att ha möte med en studievägledare för att försöka komma fram till vad jag ska göra nu. Jag ligger redan lite efter i skolan, och efter operationen och allt kommer jag ligga rätt mycket efter. Vi kom fram till att jag får ansöka om undantag för att få påbörja nästa kurs utan att ha avslutat den tidigare kursen (vilket annars är obligatoriskt). Så får vi se om de godkänner det och om jag lyckas komma ikapp. Funkar det inte så får jag ansöka om att få börja om nästa år istället. Allt beror ju på hur jag känner mig efter operationen, hur mycket jag klarar av att vara med på och hur mycket jag kan göra hemifrån. 
 
Känner mig fortfarande lite sådär. Det känns som att jag gärna hade velat haft mer tid på mig för att förbereda mig innan operationen och så. Visserligen har det ju vart lång tid som jag vetat att jag ska göra en operation, men jag har inte fått veta när eller något som helst mer. Det har liksom gått så lång tid att det har börjat kännas overkligt att det ens ska ske.
Det hade kännts bättre att ha fått veta några månader innan, så jag hade kunnat förbereda mig mentalt, fixa allting med skolan i tid och inte hamnat efter lika mycket som nu. Så jag hade haft tid att ställa frågor och sådant. 
 
Det som känns jobbigast egentligen är väl att jag känner att det inte riktigt finns någon som förstår mig just nu. Som inser hur jobbigt det faktiskt känns. Och hur jobbigt det kommer kännas den närmaste tiden efter operationen. Det är väl liksom det jag oroar mig för mest. Tiden precis efter operationen. Hur ont jag kommer ha, hur jobbigt det kommer vara att ligga på sjukhuset. Hur ensamt och jobbigt det kommer vara.
 
På ett sätt önskar jag att det vore dags nu istället, att det inte ens skulle vara 11 dagar kvar. Då skulle det vara gjort bara och jag behöver inte oroa mig.
Men det är så mycket som behöver göras tills dess, jag hoppas vissa andra personer inser det också.

onsdag, mindre än två veckor kvar

Idag känner jag mig rätt så, emotionellt instabil eller nått. Ringde och bekräftade min operationstid idag, och kände mig totalt överkörd i samtalet. Det tog slut innan jag ens hann inse det, och jag hann inte ställa några som helst frågor angående operationen. T.ex hade jag gärna velat fråga om det är okej att snusa ett tag fram tills operationen. Röka vet jag ju att man inte ska göra, men skulle det vara okej att snusa, vanligt snus eller nikotinpulverspåse från apoteket, tills några dagar innan operationen iaf? 
Jag ska ju in på inskrivning torsdagen innan jag ska opereras. Sen är det på måndagen själva operationen ska ske. Då kommer jag ju förhoppningsvis få svar på alla andra frågor jag har, som hur det kommer gå till och hur jag kommer må efteråt och sådant. Men om jag inte ska snusa vore det ju bra att veta det innan liksom..
Just nu snusar jag så lite jag kan iaf. Så får jag väl se om jag kan få tag på någon imorgon som kan ge mig något svar på det. 
Jag hann liksom bara bekräfta min operationstid och inte få någon som helst syl i vädret i övrigt innan kvinnan i telefonen sa hejdå och la på. Jag blev så paff, hade förberett att iaf få svar på snusfrågan liksom..
Istället sköljde alla oroskänslor över mig på en gång och jag började bara känna mig jätteorolig istället. Just nu är det så himla mycket att tänka på och göra. Jag måste städa i ordning hemma, göra i ordning skrivbordet i sovrummet så att jag kan ha tvn där inne. Tvätta alla kläder och se till att jag vet vad jag ska ha med mig till sjukhuset för något. Jag måste sjukskriva mig, få kontakt med skolan och försöka lösa allt med det så jag inte hamnar allt för mycket efter och kan göra omtentor senare förhoppningsvis. Det är ändå så mycket att göra, på så lite tid. Jag har väntat på det här så länge nu, men när det äntligen kommer så kom det så plötsligt. Och av läkarvården känner jag mig fortfarande mest överkörd, så det bidrar inte direkt till att jag ska känna mig lugnare.
Nu ska jag försöka gå och äta något. När jag är ledsen och orolig så är ju inte direkt min matlust på topp, men inför operationen är det ju bara bra om jag lyckas äta upp mig lite, så behöver försöka fokusera på det också. Ännu en till grej att tänka på alltså. Jag saknar min mamma, varför måste vårt land vara så långt för? Varför ligger inte Gävle närmare Göteborg? 
 

Har äntligen fått tid för operation!

Igår fick jag äntligen det besked jag har väntat på i över 2 års tid nu. Det är dags för min operation!
Som jag skrivit om tidigare så har jag ju skolios, vilket innebär att jag har väldigt sne ryggrad. Grader och sådant har jag inte exakt koll på, men det är över 50 iaf skulle jag tro, snarare 60 något nu kanske. Tänkte att jag skulle be läkaren om en kopia på min röntgen faktiskt, och uppgiter om sådant som grader och sådant också. Vore rätt intressant att ha.
 
Men iaf, nu är det alltså äntligen dags för mig att få operera den här skiten!
Jag har haft så ont i ryggen nu dem senaste åren, nu i slutet har det känts som att jag inte riktigt vet vad jag ska göra för att jag har så ont ibland, Det har gått ut över min skolgång och det har gått ut över mina relationer. Jag har vart trött, grinig och haft huvudvärk. Jag har fått strunta i att göra saker som jag verkligen vill, eftersom det har gett för mycket problem med ryggen. Jag har när det varit som värst inte ens kunnat gå och se en film på bio eftersom det gör mig för stel i ryggen och nacken. Det har vart riktigt sugigt helt enkelt.
 
Men den 2 februari redan är det alltså dags för min operation, så det är väldigt snart!
Om två veckors tid är jag alltså redan opererad. Det känns så sjukt att tänka på när jag väntat i över två års tid nu.
 
Just nu är känslorna väldigt blandade. Försöker smälta in att det är såpass snart som operationen ska ske, det känns så overkligt som sagt efter all denna väntan. Sen är jag lättad över att det äntligen är på G, över att jag inte behöver ringa och tjata på dom mer, att jag inte behöver känna mig dissad av vården nå mer. Över att jag inte behöver ha ångest över det här nå mer.
Men samtidigt är jag nervös. Nervös över att det är så pass snart. Att jag inte har hunnit förbereda mig mer än vad jag har. Att jag nu på mindre än två veckors tid måste förbereda allt inför det. Nervös över att jag måste se till att äta ordentligt nu, så jag mår bra inför operationen. Nervös över att Martin kommer åka bort 20 dagar efter jag har gjort operationen (dock har jag vänner som lovat ställa upp och komma hit och sova och umgås med mig och allting).
Och så är jag såklart ledsen över att jag bor så långt bort ifrån min familj. Min mamma var med mig i början på det här, och jag hade gärna velat haft henne här nu också.
Mycket tankar som snurrar runt helt enkelt. Hade självklart svårt att sova igår natt, kunde inte slappna av riktigt och släppa alla tankar. Idag är det tisdag, näst nästa tisdag är jag redan opererad. Det känns så sjukt!

Här är två bilder på min rygg, tagna i Septemer 2014. På bilderna sträcker jag mig så rakt jag kan i ryggen.
 

RSS 2.0