Josefine PopJosh Lande

Det känns som om jag sakta börjar må bättre igen nu faktiskt.

Jag har haft en låg period ett bra tag nu, men nu börjar det kännas som om den sakta är på väg att försvinna. 

Jag känner visserligen alltid att jag mår dåligt på ett sätt, jag förstår inte själv hur min hjärna fungerar och hur jag ska göra för att passa in i samhället. Och med det har jag insett att jag behöver hjälp också.

Men jag har i alla fall perioder då allt känns lite bättre, och jag har perioder då allt känns sämre. Det påverkas såklart av vad som händer i övrigt. Vid mycket motgångar och problem så mår jag ju sämre, och jag mår ju bättre när det händer bra saker. Men ibland spelar det ingen riktigt roll vad som händer, jag bara känner mig låg ändå. Då känns motgångar tusen gånger hårdare och de bra sakerna lyckas inte göra mig särskilt glad hur bra dem än är.

Men nu känns det iaf som att det långsamt går framåt. 

 

Jag vet inte om det är för att solen har börjat lysa ute, för att ryggen äntligen börjar kännas lite normal, för att vissa saker och ting har börjat ordnat upp sig, eller om det helt enkelt bara var dags nu.
Jag har fortfarande så mycket jobbiga saker att göra. Måsten som jag behöver ta tag i, saker som ger min ångest när jag tänker på det. Stora beslut, stora förändringar. Ingen riktigt aning om ryggen är som den ska eller om den någonsin kommer bli helt bra.
Men just nu känns det som om jag faktiskt kommer klara av det iaf. 

Det känns bra. Eller i alla fall helt okej.