The botten is nådd..
I förrigår fick jag nå fjutt och så raderade jag hela min blogg.. Men jag antar att det inte gör så mycket, eftersom jag är den nästintill enda som läser den..
Ska jag börja med nått vanligt igen då, och skriva om hur tanken på dig fick mig att gråta igår, fast jag försökt hålla det inne så länge eller att jag hatar mig själv för den jag är och den jag har blivit?
Nej, jag orkar fan inte.
Men egentligen borde jag vara glad, för jag kom på en sak, med hjälp av 2 and a half man igår..
Jag kan ju inte sjunka lägre. Jag har redan nått botten, och ja, typ försökt gräva ett hål där.
Det är så det känns nu iaf, allting har verklgien gått fel. Det började med osäkra jag som sökte trygghet nån annanstans och slutade med att bli så jävla grundlurad på kärleken att det bara inte går.
Sen så byggde jag upp mig själv med världens underbaraste kille. En kille som precis som jag var ganska osäker och sökte trygghet. Men efter 1 och ett halvt år, så visade det sig att är man osäker i sig själv, gör vissa allt för att passa in. Så han sårade mig så fruktansvärt jävla otroligt mycker. Mer än vad folk fattar och tror. Han hjälpte mig upp mot toppen igen efter jag vart så sårad och lessen, och när vi stod där uppe på toppen och kramades, så puttade han helt plötsligt ner mig.
Så jag hamnade där på botten, och låg där och ömkade mig i självömkan.
Men nu orkar jag fan inte nå mer. Jag kan inte komma lägre, så mitt enda mål är att klättra högre igen.
Och hur skitigt jävla liv jag har, hur fucking dålig familj, dåliga vänner omkring mig och allt annat skit, så ska jag iaf klättra. Jag ska klättra för att kunna klättra förbi dom. Jag ska klättra upp på toppen, och när jag står där så ska jag veta att jag, jag mår bra, och jag är den jag alltid varit och den jag alltid kommer vara. Jag är mig själv.
Nu blev väl detta inlägg jävligt depressivt, precis som det brukar vara. Men det skiter jag fullständigt i.
Jag skriver för att skriva av mig, och jag skriver för att skriva sanningen.
Men nu ska jag ner och plocka ur diskmaskinen, och en kram till er alla som finns där på trappavsatserna och försöker hjälpa mig uppåt igen.
Ska jag börja med nått vanligt igen då, och skriva om hur tanken på dig fick mig att gråta igår, fast jag försökt hålla det inne så länge eller att jag hatar mig själv för den jag är och den jag har blivit?
Nej, jag orkar fan inte.
Men egentligen borde jag vara glad, för jag kom på en sak, med hjälp av 2 and a half man igår..
Jag kan ju inte sjunka lägre. Jag har redan nått botten, och ja, typ försökt gräva ett hål där.
Det är så det känns nu iaf, allting har verklgien gått fel. Det började med osäkra jag som sökte trygghet nån annanstans och slutade med att bli så jävla grundlurad på kärleken att det bara inte går.
Sen så byggde jag upp mig själv med världens underbaraste kille. En kille som precis som jag var ganska osäker och sökte trygghet. Men efter 1 och ett halvt år, så visade det sig att är man osäker i sig själv, gör vissa allt för att passa in. Så han sårade mig så fruktansvärt jävla otroligt mycker. Mer än vad folk fattar och tror. Han hjälpte mig upp mot toppen igen efter jag vart så sårad och lessen, och när vi stod där uppe på toppen och kramades, så puttade han helt plötsligt ner mig.
Så jag hamnade där på botten, och låg där och ömkade mig i självömkan.
Men nu orkar jag fan inte nå mer. Jag kan inte komma lägre, så mitt enda mål är att klättra högre igen.
Och hur skitigt jävla liv jag har, hur fucking dålig familj, dåliga vänner omkring mig och allt annat skit, så ska jag iaf klättra. Jag ska klättra för att kunna klättra förbi dom. Jag ska klättra upp på toppen, och när jag står där så ska jag veta att jag, jag mår bra, och jag är den jag alltid varit och den jag alltid kommer vara. Jag är mig själv.
Nu blev väl detta inlägg jävligt depressivt, precis som det brukar vara. Men det skiter jag fullständigt i.
Jag skriver för att skriva av mig, och jag skriver för att skriva sanningen.
Men nu ska jag ner och plocka ur diskmaskinen, och en kram till er alla som finns där på trappavsatserna och försöker hjälpa mig uppåt igen.
Kommentarer
Trackback
